Idag är det första februari. En helvetesmånad [ januari ] genomliden and one to go! Och just den här första februari är det min årsdag! För exakt ett år sen låg jag på intensivvårdsavdelning och hade genomlidit en sjuhelvetes operation.
Jag åkte in till akuten med ont i magen en kväll, dom fattade inte alls varför jag hade ont. Sen fick jag åka in i en cellskräckar-röntgen och dom hittade ett främmande föremål i buken på mig. Dom tog sig in och hittade en operationsduk som dom glömt kvar vid en tidigare operation [ utomkvädeshavandeskap ] sommaren innan. Den hade göttat in sig riktigt ordentligt där i bukhålan så dom fick kapa bort tarm och fixa till. Det gjorde dom bra. Men första veckan efter operationen var den värsta i mitt liv. Jag fick eget rum ganska snabbt [V.I.P - ftw! ] och en egen maskin dom pumpade in morfin i mig när jag tryckte på en knapp. Och slangar. Jag kommer aldrig glömma dessa slangar. Speciellt inte den i näsan. [ Detta skriver jag bara för min egen skull. Läses ej av känsliga : Man har sänkt kraven på livskvalité ganska ordentligt när lycka är att se magsyra bubbla ut genom slangen i näsan till en behållare bredvid. Magsyran skulle upp för att underlätta tarmens läkning. Och om den inte bubblade upp så var dom tvungna att dra ut slangen och sätta om den. The horror. ] Det fanns liksom ingenting att göra heller. Jag kunde bara ligga. På rygg. Allt annat gjorde för ont eller sabbade för nån droppslang.
Jag höll helt på att tappa livsgnistan minns jag. Jag opererades på en lördag och tisdagen efter var nog den värsta dagen. Allt var bara tomt och grått. Caroline kom in och hälsade på. Det kan inte ha varit speciellt underhållande. Allt var så jobbigt. Vi pratade om allt som hänt, kirurgen kom in och pratade lite med oss. Så innan hon skulle gå sa hon "Du får bara inte ge upp nu..." för jag verkade nog inte så hoppfull. Det fastnade i mitt huvud och så insåg jag att det kan jag ju faktiskt inte göra. Jag kan ju inte ge upp. Jag måste ju tro att jag kommer bli bra. Så jag myntade ett litet mantra : "Det går över. Allt kommer bli bra!" som jag malde i huvudet när jag mådde som värst. Det blev en lite vändning efter det.
Det bästa hände ju dagen efter. En sköterska förbarmade sig över mig och tvättade mitt hår! [se tidigare inlägg om min panik över otvättat hår ] Livet fick tillbaka sin mening igen. [ se ovan om minskade krav på vad livskvalité är. ] Och jag började se framåt. Jag fick ju inte äta och inte dricka. Jag roade mig med att borsta tänderna och läsa tidningar. Och trycka lite på morfinpumpen. Sen började det liksom ljusna. Slangarna försvann en efter en. När slangen i näsan försvann [ livskvalité = att kunna andas ordentligt! ] var jag överlycklig. Euforisk! Och efter tio dagar fick jag komma ner på vanlig avdelning. Då kom alla känslorna ikapp och jag grät flera gånger om dagen. Speciellt när jag pratade med min systers 3-åring i telefon. "Hej Ingla...har du ont?" sen va det kört. Nerverna låg utanpå. Den tionde februari var det som värst. Det var beräknad förlossning för bebisen som det aldrig blev på grund av utomkvädeshavandeskapet. Blödighet när det är som bäst. Men det gick över. Och det blev bra. Allt går över och blir bra till slut. Nu är jag nästan tacksam att det hände. Klarar jag mig igenom det klarar jag mig genom allt. Så känns det. Och när allt känns som värst, i det där djupa, mörka, kalla hålet man grävt ner sig i ibland så finns det ändå nån vetskap om att det kommer bli bra, man klarar sig ur det mesta. Det är det viktigaste. Det som inte dödar härdar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar